Den 11 mars fick jag ett mail från Thomas Kuuttanen på Symposion, där rubriken löd: ”Inbjudan att prova världens äldsta whisky i Malmö den 1 april (inget skämt)”. Precis så löd rubriken: VÄRLDENS ÄLDSTA WHISKY!
Tidigare samma dag hade vi på jobbet pratat om denna 75-åring som skulle öppnas och jag som bor 100 mil från Malmö kände det precis som Askungen: ”Vad är väl en bal på slottet?”… Visst vore det kul att vara med vid denna världshändelse, men ”det kan ju va fruktansvärt långtråkigt, o dötrist o tråkigt o alldeles… alldeles underbart!”. Mina arbetskamrater frågade mig om jag inte tänkte åka ned och vara med. Min mamma ringde och undrade om jag tänkte åka ned. Min chef undrade om jag tänkte åka ned… Alla undrade om jag tänkte åka ned till Malmö.
Så ramlade det där mailet från Thomas in i min mailbox!! Där och då bestämde jag mig utan omsvep att jag skulle ta mig de där 100 milen till sydligaste delen av Svea Rike. Jag tänkte inte missa denna unika chans! Jag tänkte minsann ta på mig bästa dansskorna och ta en svängom med denna mytomspunna 75-åring. Inget skulle längre få stoppa mig att närvara på mitt livs bästa bal!
Resan kan ta sin början
05:03 fredag morgon den 1 april avgick så tåg 561 från Sundsvalls C. För er som inte har en aning vart Sundsvall ligger, kan jag meddela att det ligger bra precis mitt i Sverige. Om ni tar fram en Sverige karta och sätter fingret mitt i vårt avlånga land, så ligger Sundsvall där längst ut vid östkusten. Vi har lika långt upp till Kiruna som vi har ned till Malmö… Mitt i Sverige, men ändå så långt till allt… Tåget började sin färd söderut. Det krängde och gnällde och snett mitt emot mig satt en mycket vacker kvinna och hon somnar ganska omedelbart, precis som de övriga passagerarna i vagnen.
Men jag kunde inte förmå mig till att sova. Mina tankar rusade hela tiden iväg och det där pirret i magen höll mig vaken. Så många tankar, så många funderingar och så många förväntningar bubblade inom mig. Det kändes som att jag var på väg till en VM-final i fotboll. Samtidigt undrade jag hur mina bloggarkollegor som jag vet skulle vara med kände sig. Var de lika uppspelta? Var de lika förväntansfulla? Så när jag bytt tåg i Stockholm kommer första kontakten från David Tjeder via SMS. Vi konstaterade att vi båda är som barn på julafton. Vi drömmer båda om vad som kommer att ske senare på kvällen. David säger så här via SMS: Har redan tänkt ta en bild när jag vattnar Mortlachen och vrålar i rummet ”Samuel!! Jag vattnar den nu!!!” (för er som läste intervjun med Samuel Karlsson i går och framförallt sista frågan, förstår detta skämt). Vi är som barn jag och David, där vi sitter på två olika tåg med samma destination och samma dröm i sikte.
Lite senare börjar även Patrik Barkevall och jag en konversation via SMS. Även han är ”in the mood” och det visar sig att alla tre kommer att bo på samma hotell. För övrigt kan jag varmt rekommendera både Davids inlägg ”Världens. Äldsta. Whisky.” (klicka för länkning) och Patriks inlägg ”The once in a lifetime event – Malmö öl o whisky festival” (klicka för länkning). Två underbara recensioner/betraktelser av denna resa och provning!
Flaskan anländer mässan
Så när vi väl är inne på Malmömässan är det som att stämningen stiger. Vi söker oss direkt mot Symposions monter längst inne i hallen. Där möter vi upp med Thomas Kuuttanen. Han kommer precis bärande på en stor kartong innehållande VÄRLDENS ÄLDSTA WHISKY! Thomas har ett stort leende på sina läppar och börjar ivrigt att öppna kartongen. Bredvid står Stuart Urquhart klädd i kilt som en majestätisk kung och övervakar Thomas ivriga uppackning av kartongen. Stuart är sonson son till George Urquhart som 1939 fyllde fatet, där whiskyn alltså sedan legat och lagrats på samma fat i 75 år!
En mer välpackad flaska har världen aldrig sett. Det är otroligt välpackat och Thomas får verkligen slita för att lyckas komma in i dess inre. Så plötsligt lyfter han fram den inre vita kartongen med namnet Gordon & MacPhail på locket. Gordon & MacPhail är företaget som Stuart representerar och som buteljerat VÄRLDENS ÄLDSTA WHISKY! Till slut står flaskan där framför oss. Visst är den pompös i sin utformning, men jag kan inte tycka att den är ful… Den är helt enkelt annorlunda… På något sätt skall en världsmästare skina i sin egen fulländning. Trots allt finns det ingen annan som är större, unikare eller äldre!
Nu är vi många whiskyskribenter som står och fotar flaskan. Där finns den otroligt trevlige Håkan Dahlberg (Vi som älskar whisky), vackra Emma Andersson (Allt om whisky), kunnige Thomas Øhrbom (Whisky Saga), professorn Patrik Barkevall (Tastenote) och sveriges bästa whiskybloggare 2015 David Tjeder (Tjeders Whisky). Vi är alla verkligt uppspelta och alla tar vi bilder på VÄRLDENS ÄLDSTA WHISKY. Alla har glittrande ögon och alla tänker på vad som komma skall om några timmar. Alla tänker på balen som väntar och alla vill ta en svängom med flaskan som står framför oss.
Dags för balen på slottet
Så klockan 18:30 kliver vi in i bal-salen! Det finns flera välbekanta ansikten bland de över 30 samlade. Där finns bland annat underbara Frida Birkehede (Änglarnas Andel), kunnige Magnus Fagerström (Drams & Dreams), otroligt sympatiske Fredrik Strömberg (Veckans Fredagswhisky) och maestro Hasse Nilsson (Box Whisky). Thomas Kuuttanen inleder med att berätta om vad vi kommer att få vara med om denna kväll. Det är en stolt representant för Symposion som står där på scenen och som lämnar över ordet till provningsledaren Stuart Urquhart från Gordon & MacPhail. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag knappt hör vad Stuart säger. Mina tankar flyr ständigt iväg till det vi har i glasen framför oss. Jag kan knappt bärga mig inför att få dofta och smaka på dessa rariteter.
Framför mig står 5 copitaglas innehållande: Highland Park 1973, 36yo; Glen Grant 1955, 57yo; Linkwood 1954, 56yo; Srathisla 1953, 58yo och Macallan 1945, 68yo. Alla fantastiska i sin egen storhet. Whisky som mycket få har provat och som alla för mig är ”once in a lifetime”. Bredvid dessa fem glas står ett större glas. Ett glas som sticker ut i sin storlek. Det är som att den vill säga: ”här är jag!”. I det glaset finns den whisky som jag åkt 100 mil för att få bekanta mig med och ta en svängom med…
Mortlach 75yo Generations, 1939-2015 som håller 44,4%. Den är kungarnas kung bland övriga fem kungar. Den är Mount Everest bland övriga toppar i Himalaya. Att ge den ett större glas är en fin symbolik och ett smart drag av den gode Thomas Kuuttanen. På så sätt får den verkligen skina bland sina unika vänner. Den är trots allt VÄRLDENS ÄLDSTA WHISKY! Otroligt att det jag ska få prova är något som tappades på fat 1939 – 14 år innan första bergsbestigningen av Mount Everest, 30 år innan första månlandningen, 17 år innan första TV sändningen i Sverige, samma år som andra världskriget bröt ut…
Reflektion nu efteråt
Den vanligaste fråga jag fått efteråt är: ”Hur smakade den? Var den god?”. Och jag kan helt enkelt sammanfatta det med: Den var god! Den var galant! Den var otrolig! Den var fantastiskt! Jag vill egentligen inte jämföra den med övriga whisky jag provat genom åren. Det förtjänar varken den eller de övriga. Det här var ingen tävling om vilken som smakade bäst. Det handlade om en euforisk upplevelse av att få prova och njuta av en unik whisky som aldrig tidigare buteljerats. En möjlighet att få närvara vid ”balen på slottet”.
Jag bestämde mig för att strunta i smaknoter för de sex whisky vi provade. Det var trots allt inte relevant. De som brukar läsa mina smaknoter kommer ändå aldrig att få möjlighet att prova detta. Jag valde istället att njuta av stunden. Som Frida Birkehede så träffande säger i sitt inlägg om denna unika provning: ”Såhär gammal och kvalitativ whisky är en unik upplevelse” och ”Det går liksom inte riktigt att jämföra olika slags magi med varandra. Det enda man kan göra är att försöka fylla kappsäcken med så många olika sorters whiskymagi som möjligt” (länk till Fridas inlägg).
Så avslutningsvis kan jag bara säga att jag är otroligt glad, stolt och ödmjuk att jag fått vara med på ”balen på slottet”. Jag kan bara konstatera att: ”det var inte fruktansvärt långtråkigt, o dötrist o tråkigt utan alldeles… alldeles underbart!”